inpurepanic

Man orkar kanske leva på glada minnen, längtan, hopp och vänners uppmuntan. Men någon gång tar det liksom stopp. Man kommer inte längre någonstans på allt det där. Jag antar att det är där jag är nu. Vi får helt enkelt se när jag orkar igen.

Jag mår inte så bra just nu. Jag saknar någon. Så mycket att det nästan gör fysiskt ont. Jag trodde aldrig att man kunde göra det. Jag trodde att saknad bara var något man kunde känna inom sig. Men jag vet bättre nu. Saknad kan ge fysiskt smärta. Och jag lovar, att det gör ont.
Jag vet inte vad jag ska göra längre. Hela tiden ser jag saker som påminner om dej. Jag kommer liksom inte undan. Och varje kväll när jag ska sova, blir saknaden allt starkare, och jag klarar inte ens en dag utan att gråta längre. Det har slagit mej till slut. Att du inte är min längre. Och det gör ont. Det har brutit ner mej.

Jag är bara så besviken. På vissa av mina vänner. På dom som jag faktiskt trodde kände mej bäst, efter ett antal år tillsammans. Men så fel man kan ha! Jag trodde att de åtminstone märkt något. Men nej. Inte ens ett hur mår du när man kännt sig som värst. Det svider ska ni veta. Jag trodde vi kände varandra bättre än så.
Ikväll berättade jag hur jag mådde, för en av mina vänner. Jag berättade att jag saknar någon så att det gör ont, och att jag insett att jag verkligen älskar den personen. Och jag berättade att jag jag gråter konstant när jag är ensam och att det enda jag kan tänka på är hur jag ska få honom att se att jag faktiskt älskar honom. Vet ni vad jag fick för svar?
Oj.
Det var ju inte så bra.
Hur har du tänkt att lösa det då?
Jag kan säga, att det inte var riktigt dom orden jag hade väntat mej. Men det bevisar väl kanske bara ännu en gång att vi är på väg åt olika håll, och det vi hade en gång, har försvunnit längs vägen. För det känns inte som att jag skulle fått samma svar för ca ett år sedan. Men vad vet jag. Det kanske bara är jag som ännu en gång förutsätter att allt ska vara som förut, eller? Och jag måste ju faktiskt erkänna, att jag nog trodde mej kunna förutsätta att vi fortfarande är vänner som finns där att prata med när man behöver. Men jag ska nog sluta anta sånna saker.

Jag är hemma från helgens läger nu. Har egentligen varit hemma i flera timmar, men jag har bara gått runt hemma och varit allmänt trött. Badat har jag gjort också.
Jag funderade på en sak nu under helgen, när jag inte hade tillgång till internet. Varje morgon här hemma, stressar jag runt för att hinna sitta här ett litet tag. Det känns nästan som om jag måste göra det, för jag inte kommer ha lika många läsare som dagen innan annars. Det har blivit som ett beroende nästan. Jag bloggar inte alltid för att jag vill, utan för att nån ska ha nått nytt att läsa. Jag har helt enkelt tappat inspirationen tror jag. Jag funderar på att lägga ner bloggen. Eller åtminstone bara blogga när jag faktiskt har något att skriva. Jag vet inte just nu.

Jag mår väl egentligen inte perfekt i övrigt heller. Ärligt talat är det inte bra alls. Men man måste ju försöka...
Vi får se hur det blir.

Jag vill inte känna skuld, för allt jag gör. Det orkar jag faktiskt inte. Även om det säkert inte är meningen, så känner jag skuld. För att jag är mej själv. För att jag försöker. För att jag vill vara som då. Jag ska inte behöva känna så. Det är mitt liv, och vem ska leva det om inte jag? Kanske låter jag självisk, men i den här situationen måste man nästan få vara det. Jag måste få vara det i alla fall. Annars skulle jag fortfarande ligga hemma och strunta i allt. Och det vill jag faktiskt inte. Jag vill kunna få vara lycklig. Och jag vill kunna få skratta. Jag vill kunna vara lycklig och få känna hjärtat slå igen. Utan att känna skuld.

Jag kan inte heller glömma allting runt mej, och bara vara lycklig. Men jag försöker, och jag gör det bästa av situationen. Man kan inte göra saker ogjorda. Men man kan få saker att hända. Mina vänner får mej att skratta igen, och då leker livet och jag är lycklig för en stund. Men om nätterna är det svårare. Då kommer alla minnen tillbaka och tårarna rinner. Sedan kommer ilskan och medvetenheten om att jag kan ha sabbat det bästa jag kunde få. Men när morgonen kommer, tar jag nya tag och försöker på nytt. Jag kan tacka mina vänner för utan dom skulle jag inte vara där jag är idag. Det är dom som får mej att gå upp på morgonen, och klara mej genom dagen. Jag tror inte ens dom förstår hur viktiga dom faktiskt är!

Du är inte den enda som har det svårt.
Så sluta ge mej skuld.

Jag längtar fortfarande efter att få vara i dina armar igen. Och jag längtar efter att få kyssa dej, när som helst, bara för att jag kan. Varje dag önskar jag att få höra dom tre orden från dej igen, även om jag vet att det nog inte blir så. För varje gång jag ser en bild av dej, kommer jag ihåg ännu ett ögonblick med dej. Jag önskar varje dag att jag ska få dra in din doft i näsan och bara känna lycka.
Kanske har jag svårt att acceptera mitt faktum. Att jag antagligen förlorat min chans. Men jag vill så gärna tro att det finns något jag kan säga eller göra, för att allt ska bli bra igen.
Så därför önskar jag, varje dag, att du någon dag, ska säga de tre orden igen.



Jag älskar dej fortfarande och det vet du.

Det är jobbigt ibland.
Idag är en sån dag.
Jag sitter bara och tittar på alla bilder, och minns allting.
Det var inte såhär det skulle bli.
Jag vill verkligen berätta hur mycket du betyder.
Och hur jag liksom lyser upp när jag ser dej logga in på msn.
Om hur mitt hjärta slår.
Och jag blir alldeles varm när jag ser dej.
Jag vill, men jag vågar inte.
För det blir bara fel.
Och då förlorar jag igen.

Jag. Vill. Bara. Vara. Din.

Ibland förstår jag faktiskt inte att folk orkar lägga energi på att skapa konflikter. Det känns faktiskt ganska meningslöst. Visst, jag har säkert gjort det även jag, men det var länge sen. Nu har jag växt upp och fattat att det bara är jävligt onödigt. Dessutom har jag börjat fundera på varför man ens gör det. Är det uppmärksamheten man kan få genom det? Jag vet inte. Jag tycker i alla fall inte ens att det är värt det. Så lägg ner.

En annan sak jag undrar över är allt jävla skitsnack bakom ryggen. Har vi inte växt ifrån det med?

Jag träffade dej igår, och det var något av det jobbigaste jag har gjort på länge. Jag fick liksom tunghäfta och kunde inte få fram ett ljud, utan stog bara där som ett fån. Jag kunde inte sluta söka din blick, men var egentligen rädd att du verkligen skulle se mej.
När du hade gått, släppte allt, och jag höll nästan på att ramla ihop. Jag kunde andas igen, och hjärtat slog så fort att jag nästan blev rädd. Det svartnade nästan för ögonen innan jag kunde ta mej samman och få ordning på adrenalinet igen.
Ska det verkligen vara såhär svårt att träffa dej?
Jag vill inte det.

Jag använder alltid halsbandet jag fick av dej, för att jag fortfarande hoppas, och för att det fortfarande betyder mycket för mej. Kanske är jag bara dum som inte vill acceptera. Och då får det väl vara så.

Är det egentligen för mycket begärt? Att få vara lycklig, åtminstone en liten stund varje dag. Att kunna skratta även om det har varit en skitdag. Att kunna gå upp på morgonen utan att känna att det egentligen inte spelar någon roll. Att alltid ha någon man kan ringa dygnt runt. Att aldrig vara ensam. Är det verkligen att begära för mycket?

Jag vill också ha någon att hålla i handen, och någon att krypa upp bredvid i soffan. Jag saknar att vara speciell för någon, och att jag faktiskt betyder något. Jag trivs bättre tillsammans med någon, än ensam. Och det märks så himla väl.
Nätterna är mardrömmar, för sängen är alldeles för stor. Det känns som om något saknas varje gång jag går och lägger mej.
På morgonen tar det numera 40 minuter från att klockan ringer tills jag går upp. För det spelar ingen roll längre.
Dagarna går förbi som på repeat, och det känns som om man gör allting om och om igen.
Kvällarna ensam i soffan, känns bara allmänt sorgliga. Jag har ingen att dela skratten med längre.
Och sen börjar allting om.
Jag har skapat nya rutiner, och lever egentligen bara efter mönstret. Jag gör allt som jag förväntas göra, men utan den där lilla gnistan. För den försvann med lyckan.

Jag vet inte längre vad jag ska göra, för jag orkar inte mer. Önskar bara att allt kunde bli bra igen. Känslor kan man inte besämma över. Även om jag vill, så kan jag inte sluta tänka. Vill ha mitt lyckliga liv tillbaka.

Kanske är jag en otroligt sorglig människa, men jag är faktiskt dödlig jag med.

När man ser folk gå hand i hand på stan, så gör det ont ibland. Det blir liksom så tydligt att jag inte längre lever det livet. Jag går inte längre hand i hand på stan, och jag har inga pratstunder långt in på natten. Den enda jag har att prata med i mörkret är mej själv, och jag tycker inte riktigt att det räknas.

Är man svagare än andra när man inser att man behöver någon vid sin sida, för att kunna leva normalt. Eller visst lever jag nu med, men inte riktigt med samma standard. Det kanske bara är så att jag är för van att ha någon där, så jag har glömt hur man lever när man är ensam?
Att laga mat för en, är faktiskt inte alls lika kul som att laga för två. Och att se en film under täcket en söndagskväll när man egentligen borde sova, ger inte alls samma känsla, när man har hela sängen för sig själv.

Men jag lever. Jag jobbar, går i skolan, träffar vänner och håller mej sysselsatt. Och visst dövar det en del. Det gör det. Men inte tillräckligt. Det kommer dagar då jag inte kan sluta gråta, och bara är så förbannad på mej själv. Och dagar då jag knappt orkar upp ur sängen. Men jag kämpar vidare. För jag vet att jag måste.

Varför kan inte livet vara som på film, där alla får varann i slutet.

Jag pratade med min mamma förut när vi lagad mat. Berättade för henne att jag inte kan sova en enda natt utan att vakna, flera gånger. För så är det. Varje natt vaknar jag någon gång vid tre, och sedan vid fem. Varje natt! Och så har det varit sedan den 23 juli nu. Jag orkar snart inte mer. Jag är liksom konstant trött! Inte en jävla människa vill ha det så. Så jag frågade min mamma varför det var så.

Hon sa att det var för att jag trodde på det för mycket, och sen gick det som det gick. Vi hade gjort upp så många planer, som aldrig blev verklighet. Jag hade byggt upp någon slags mur runt mej, och sen rasade allt. Därför, kan jag inte sova. För jag har fortfarande inte släppt det helt. Att jag inte fick mitt lyckliga slut.

Så nu sitter jag här, och lyssnar på James Blunt, äter choklad och kan inte sova.

En sak jag har funderat länge på är hur det blir med alla vänner när man inte längre bor i samma stad, eller går på samma skola. Man säger ju alltid att man ska fortsätta vara vänner, och att inget kommer förändras. Man säger så mycket, utan att tänka på hur det faktiskt antagligen kommer bli, och det tycker jag är väldigt tråkigt. För jag tror faktiskt inte ens de närmsta vännerna klarar hur mycket som helst...

Vi sa alltid att vi var järngänget, och att vi skulle hålla ihop i vått och torrt. Det gjore vi till en början, och sommaren 2006 blv min bästa någonsin tack vare er. Och visst klarade vi att hålla ihop även när de flesta började gymnasiet. Konfirmanderna och kyrkan bidrog nog väldigt mycket till det.
Men i och med nya skolor kommer även nya vänner, det vet vi ju alla. Och helt plötsligt var inte järngänget något heligt, som det var ifrån början. Jag måste erkänna att det kändes ganska tråkigt. Jag menar inte att jag inte gillar de nya kontakterna vi alla fått, för det gör jag. Men på något sätt försvann det där vi hade.

En annan sak, som vi alla pratat mycket om innan, var när pojk- eller flickvänner kom in i bilden. Vi sa alltid att man inte skulle glömma bort sina vänner bara för att man blev tillsammans md någon, för vännerna var ju liksom viktigt! Alla var överrens om detta, men ändå, ändå blev det som vi hade sagt att det inte skulle bli. Vännerna glömdes bort, för det fanns inget annat är kärleken.
Jag kommer speciellt ihåg ett tillfälle, då jag verkligen kände mej sårad över att ha glömts bort helt. Jag fattade inte ens att det kunde bli så. En hel kväll var jag så arg att jag inte visste vad jag skulle göra. Så arg som bara en väns svek kan göra en!

Vi har gått igenom mycket, och mycket har gjort oss till dom människorna vi är idag. Bättre eller sämre vet jag faktiskt inte, men vi har alla förändrats på något sätt. I och md det, tror jag även att vi har glidit längre och längre ifrån varandra. Att vi fortfarande är vänner, tror jag beror mycket på kyrkan och ungdomsgruppen, där vi alla är aktiva. Undrar vad som hade hänt utan den?

Det jag försöker säga är att jag verkligen är ledsen för att vi låter varandra glida bort. För ni betyder i alla fall fortfarande sjukt mycket för mej! Och jag vill fortsätta att ha er i mitt liv. Men jag är inte säker på att det kommer vara så längre. Dt känns som att vi alla liksom tar varandra för givet...

Idag har jag suttit och tänkt. Massor. Det finns ju liksom inte så mycket annat att göra på mitt jobb, så det blir lätt så. Att tänka så mycket är både positivt och negativt. Det beror väl på hur man ser det egentligen. Just nu är det nog egentligen bara negativt. För jag kommer fram till vad jag egentligen borde ha gjort, istället för vad jag verkligen gjorde. Och jag kommer på vilka fel och brister jag själv har. Jag vet att jag kan gå på som en ångvält och köra över alla människor med mitt "såhär gör man" och alla mina humörsvängningar, men det är liksom inte meningen. Det är bara den jag är.
Men då kommer jag att tänka på hur det kunde varit eller vart jag hade varit om jag inte varit den jag faktiskt är. Och sånt kan man ju hålla på och tänka på hur länge som helst. Det är ungefär som att börja fundera på vart universum egentligen tar slut. (Det är bara dumt för man kommer aldrig fram till något vettigt. Jag har försökt).

Idag försökte jag komma fram till vad jag verkligen känner, och vad jag verkligen vill. Och det är inte lätt kan jag säga. Och egentligen spelar det ingen roll vad jag vill. För man får ju aldrig som man själv vill. Eller hur?!
Det är väl bara att hålla tummarna, och hoppas att allt lösr sig. Och jag hoppas verkligen att det gör det. Har i och för sig ganska svårt att tro det just nu, men man kan ju alltid hoppas. Hoppet är det sista som lämnar människan sägs det ju. Och det är väl därför jag fortsätter att hoppas.

Det känns som att jag spårade ur där i mitten någonstans. Ska väl sluta innan det blir alldeles för komplicerat.
Nu får det bli ett, eller två, avsnitt av One Tree Hill, lite nötter, rulltårta och sedan sängen.

Jaa, är vadå egentligen?
Kär?
Galen?
En idiot?
Nått av det är det ju.

Jag borde spärras in någonstans. Tror ni det finns rehab för att man tänker för mycket på en speciell person? Finns det något sorts avvänjningsprogram för det tror ni? Om ni hittar ett säg till!



Jag går väl och gömmer mej annars.

Ibland när jag vill skriva av mej, så blir huvudet liksom sådär tomt. Markören blinkar och blinkar, men man vet inte alls hur man ska börja. Så kan jag sitta i timmar. Oftast ger jag upp och stänger ner fönstret istället, och tänker att jag får försöka senare. Idag försöker jag.

Har ni någon gång varit med om att det känns som om hela insidan liksom vrider ihop sig, så man får en enda stor klump i magen? Det har jag. Nu, ikväll. För en sekund insåg jag vad jag faktiskt hade gjort. (Jag vet att dom flesta är trötta på att lyssna på det här, eller läsa om det, men det är ingen som tvingar er. Och det här inlägget skriver jag nog mest för min egen skull).
För första gången på länge förstog jag. Att det är mitt eget fel. Det har jag väl i och för sig vetat hela tiden. Jag har alltid tänk att allt kommer att ordna sig, och att allt kommer att bli bra. Men det kommer det faktiskt inte. Och det är väl egentligen det som gör mest ont. Inte fysiskt ont, mer ont på ett annat sätt.

Det sägs att det är mänskligt att gör misstag, och att misstag är lätta att fixa. Så är det inte. Inte alla i alla fall. Jag gjorde ett stort misstag, och får nu ta konsekvenserna av det. Ett brustet hjärta och en jävla massa tårar. Men jag antar att det inte finns mycket att göra, utan jag får försöka le och gå vidare, en erfarenhet rikare. Även om den inte är positiv.
Jag svek det man aldrig får svika. Ett förtroende. Jag har så många gånger själv tjatat om hur viktigt det är att kunna lita på, och allt det där. Men det är inte förrän man gör ett snedsteg själv, som man ser sina egna brister. Jag har insett att ingen faktiskt är perfekt. Inte jag heller, hur mycket jag än ville ge sken av det. Men jag tror att när man väl har insett sina brister, så är det lättare att göra något åt dom. Jag har lärt mej att tillit är något av det viktigaste som finns, och ska göra allt för att aldrig svika ett förtroende igen. Även om det är försent att komma på det nu egentligen.

När allt håller på att bli vardag i ens liv, tror jag att man ibland börjar ta allting för givet. Det är då det oftast blir fel. Man tror att man kan göra vad som helst, hur som helst. Men man kan inte det. Det slutar oftast med att man sårar människor i sin omgivning. Ibland kan man säga förlåt och gå vidare, men ibland går inte det. Då står man där och har förlorat allt man hade för ett enda misstag. Tro mej, jag vet.
Jag hade allt man kan önska sig. En underbar pojkvän som aldrig skulle drömma om att såra mej. Istället blev det jag som sårade honom. Istället för att se vad jag hade, letade jag efter något nytt och mer spännande, såsom det jag och min pojkvän hade innan det verkligen blev allvar. Ni vet den där känslan av att vara nykär. Jag hittade det, och på något sätt överlyste det allt. För en stund var allt som rosa moln. Så jag valde det istället. Och det var bra, och jag trodde att det var det jag hade letat efter. Men efter ett tag började jag tvivla, och i samma stund, så hände det massa andra saker, som tillsammans med mitt tvivel fick mej att backa.
Det var inte förrän då det gick upp för mej ordentligt. Att under hela den tiden, hade jag saknat något, eller någon.

"Man vet inte vad man har, förrän man har förlorat det"
Jag kan inte säga mer än att det är sant. För hur mycket man än ber om ursäkt, eller lovar, så blir det aldrig som förut. Jag antar att vissa saker kan man helt enkelt inte förlåta. Eller så vill man inte. Jag vet inte vilket faktiskt. Det enda jag vet är att man inte inte hålla på och försöka hur länge som helst. Jag tror jag har nått min gräns, och får helt enkelt acceptera att jag aldrig kommer kunna få dej tillbaka. Även om det svider så måste jag nog inse det nu. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger förlåt, eller hur många gånger jag säger att jag fortfarande älskar dej och att jag vill försöka igen, om du inte har kvar dom känslorna för mej. Jag har inte vågat fråga om du har det, och jag kommer aldrig göra det heller. Men av det jag förstår, så har du inte det. Det gör ont, det erkänner jag. Men jag förstår.

Du var allt jag önskat, och allt jag nånsin velat ha,
och är fortfarande.
Bara så du vet.
</3