inpurepanic

Varning för personligt inlägg.


Nu är jag trött på att ha det såhär. Jag är ingen människa som man kan trampa på hur många gånger som helst. Om man tror det, så känner man nog inte mig. Jag tar inte hur mycket skit som helst. Man kan inte släcka någons hopp, och sedan komma tillbaka, tända det igen, för att sedan än en gång släcka det.
Jag är en männsika. Med känslor. Och inte nån jävla medspelare som finns där no mather what. Jag har gränser, och när det går för långt, då säger jag ifrån. Då får det vara bra. Jag tar inte hur mycket som helst som sagt.

Jag tänker inte ödsla mer energi på något som ändå bara får mig att må dåligt. Jag lägger det här bakom mig nu och går vidare. Det är inget lätt beslut att ge upp, det är inte det jag påstår. Men jag tillåter inte att man leker med känslor. Därför tar jag det här beslutet. Hjärtat kanske inte riktigt håller med, men som den teoretiska, tänkande människan jag är, så är det här det bästa jag kan komma fram till.

Så nu vänder jag blad. Startar om på nytt. Tentaresultatet var en riktigt bra början. Så nu kan allting egentligen bara bli bättre. Och på ett sätt känns det skönt.


Ni får ursäkta om jag skriver i gåtor, men jag tänker inte gå in mer i detalj. Jag behövde bara skriva av mig lite.

Ibland vill jag bara lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och inte gå upp mer.
Ibland vill jag bara ställa mig i skogen och skrika, rakt ut.
Ibland vill jag bara slå dig hårt flera gånger om.
Ibland vill jag bara fråga alla frågor som jag inte har något svar på.

Och ibland vill jag bara sätta mig ner och gråta.
Vissa dagar är helt enkelt jobbigare än andra.

Det blev hemmakväll som spenderades i soffan med chips, popcorn, aladdinchoklad, julmust, kex och DaVinci koden. Egentligen var jag alldeles för okoncentrerad för den typen av film, men med tanke på att jag inte har sett den så kände jag mej nästan lite tvungen. Hängde nog inte riktigt med hela tiden, men det är sånt man får leva med helt enkelt.

Förutom att se på film har jag pratat mycket med Daniella under kvällen. Ärligt talat vet jag inte vad jag skulle göra utan henne och Malin. Det är tur att jag har dom. Hur ledsen eller nere man än är, får dom en alltid att se ett litet ljus i tunneln. Dom är guld värda.

För tillfället ligger jag i sängen och plågar mej själv med att läsa en viss blogg om och om igen. Jag vet inte varför jag gör det egentligen. Den får mej bara att må sämre. Men är man lite lätt självdestruktiv som jag, är det kanske såhär man hanterar situationer som denna. Jag vet inte.
Jag har i alla fall bestämt mej för en sak. Imorgon ska jag packa ner allting som påminner om honom i en låda, och sen ska det långt bort. Jag orkar inte ha alla grejer som skapar minner omkring mej längre. Det ska bort. Jag måste glömma och förtränga. Jag ska till och med bryta all kontakt om det är vad som krävs. Det är bara så. Jag orkar inte gå omkring här och hoppas på något som inte kommer hända. Jag orkar verkligen inte det. Så jag sätter punkt.

Jag satt och gjorde en slags "utvärdering" på bilddagboken om året som gått. Det slog mej att mycket har hänt och att mycket har förändrats på bara ett år. För ett år sedan var jag flickvän, jag var någon som hellre låg hemma och kollade på film, jag var någon som la alla pengar på busskort, jag var någon som planerade mitt liv efter alla program jag vill se på tv och jag var någon som inte riktigt visste vad hon ville.
Nu, ett år senare, är jag inte flickvän, jag går hellre ut och festar och dansar till klockan tre på nätterna, jag lägger mina pengar på fika, kläder och smink, och jag ser oftast bara söndagsfilmer på tv. Men jag vet fortfarande inte exakt vad jag vill. Jag vet inte vad jag vill bli, vart jag ska plugga eller vem jag är. Det, är det enda som inte har förändrats.

Ibland önskar jag att jag fortfarande var den jag va för ett år sedan. Ibland är jag glad att jag har blivit någon annan. När blir man egentligen nöjd? Det har jag frågat mej själv många gånger. För hur bra man än har det, så hittar man alltid något att klaga på. Och om något förändras, då hittar man också något att klaga på. Jag tror helt enkelt att vi människor har för höga krav. Vi blir aldrig nöjda, så vi måste klaga, fast vi egentligen int har speciellt mycket att klaga på. Jag säger inte att jag själv ska sluta klaga på allt. Men jag tror helt enkelt att man måste försöka se det positiva. Så jag ska försöka bli mera posotiv. Jag ska verkligen försöka. För livt måste väl bli lite lättare att leva, om man ser på saker positivt?

Jag gillar att vara den jag är. Fast det kanske finns saker jag skulle vilja ändra på.

Det du gjorde med mig
Det var stort det du gav mig

Du lärde mig vad äkta kärlek var.
Du lärde mej även...
... att det kan vara romantiskt att sova i tält i en vecka,
och att man kan ha sopsäckar som regnjacka.
... att man får plats två i ett badkar
och att man i princip får syrebrist efter en timme i ett badrum med massa ljus.
... att det är barnsligt kul att kittlas
och att man kan underhålla sig med det i flera timmar.
... att pepparkakshus är svårare att bygga än man tror
och att sockret stelnar och sitter fast i stekpannan efter en kvart.
... att man kan leka med bilbana även om man är 17 år
och att det dessutom är kul.
... att man kan sova i leksakstält om man bara vill
och att man tyvärr får syrebrist av även det.
... att man inte kan gena över en skidbacke utan att halka
och att jag ser väldigt rolig ut när jag blir förbannad på skidorna.

Du var äkta kärlek för mig
och jag älskar dig fortfarande.

Jag hade inget att göra, så jag gick tillbaka i arkivet ända till början och läste lite. Bloggen är ändå snart ett år gammal, och mycket har hunnit hända på den tiden. Jag minns precis vilka dagar, i detalj, det var jag skrev om där i början. Helt ofattbart egentligen.
Samtidigt som det är skönt att kunna gå tillbaka och läsa om allt som har hänt, så är det oerhört smärtsamt också. Mycket som jag hade då, har jag inte längre, och det gör ont att tänka på. Men det är så det är, och jag kan inte göra något åt det. Tyvärr.

Det är inte värt att deppa över det nu.
Jag får göra det bästa av situationen.
Eller?

Satt nyss i soffan under en filt och tänkte på dej. Jag önskade för en minut att allt kunde vara som det var förut. För jag saknar att alltid kunna prata med dej. Det kändes som om du alltid förstog. Vad jag än behövde prata om. Jag antar att det aldrig kommer kunna bli så igen. Och jag antar att jag får skylla mej själv för att det har blivit så.

Om jag bara kunde, skulle jag ta tillbaka allting. Men det går ju inte. Jag blir bara så ledsen när jag inser vad det är jag faktiskt missar. Du var en viktig person i mitt liv, för det var du som alltid fanns där. Alltid!

Varför gör man egentligen dumma val i livet? Om jag bara gjort ett annat val, kanske du fortfarande hade varit den personen för mej.

Har ni någonsin varit med om att det känns som om något fattas, men att ni inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. Så känner jag. Jag vet inte vad det är jag saknar egentligen. Kanske kärleken. Frågan är ju då om jag saknar en person, eller bara känslan av att vara kär? Jag vet faktiskt inte. Ibland saknar jag en person så mycket att jag nästan får ont. Men ibland får jag för mej att jag bara tror det, för att jag saknar känslan.
Oftast kan jag inte sova heller. Mest för att jag ligger och tänker. Så jag blir aldrig riktigt utvilad, och jag presterar sämre och orkar mindre. Jag känner själv att det börjar gå lite över styr. Jag orkar inte riktigt anstränga mej i skolan längre, och jag har inte lust att engagera mej i saker. Jag försöker och gör så gott jag kan. Men ibland är inte ens det nog.
Fake it til' you make it! Var det någon som sa.
Så det är väl precis det jag får göra.

... Taizé<3

Jenny fick mej att börja tänka på Taizé, och jag insåg hur mycket jag saknar det! Tidiga mornar, matköer, äckel-duschar, skräpplockning, gitarrspel, lekar, äcklig mat, sena kvällar och knagglig engelska. Jag förstår att ni som inte har varit där, måste undra hur jag kan längta till allt detta. Och jag kan faktiskt inte förklara. För det går aldrig att beskriva Taizé rättvist med bara ord. Man måste uppleva!

Veckan efter att jag tagit studenten åker vi. Och jag längtar som bara den! I år blir det nog två veckor för mej och Mathilda istället för bara en. Jag tror att det behövs.

Ni som känner mej vet att jag har varit lite nere, och ganska trött på sista tiden. Jag har inte riktigt varit mej själv på ett tag nu. Men jag börjar tröttna på det nu. Jag ska ta tag i mig själv nu. Man måste nog göra det ibland. Så nu ska jag göra ett försök!

Jag har sett många filmer på sista tiden. Filmer som helt plötsligt har förvandlats från att bara vara filmer, till att faktiskt ge mej motivation. Jag vet att allt som händer i filmer bara är påhittat för att det ska sluta bra. Men på något sätt har det gett mej hoppet tillbaka. Hoppet på att jag också kommer hitta någon till slut!
Visst saknar jag känslan av att vara kär. Men jag kan inte bara gå runt och vänta på kärleken. Då kommer jag ju kanske hinna ruttna bort. Nej. Jag ska ha kul! Jag ska ha kul med mina vänner. Dom får mej att må bra och jag älskar dom för det!

En annan sak jag har kommit fram till, är att man inte presterar bra, om man inte är glad. Det gör i alla fall inte jag. Det går inte lika bra i skolan när jag är ledsen, som när jag är glad. Och jag är inte en lika bra ledare när jag är ledsen, som när jag är glad. Helt enkelt, jag behöver vara glad! Så jag tänker göra saker som gör mej glad.
Jag tänker fika i veckorna, bara för att det är så gott. Jag tänker ta en godisbit eller två på en tisdag, bara för att jag kan. Jag tänker försöka börja dansa igen, för att jag tycker att det är kul. Jag tänker hjälpa Mathilda med Bosse, för att jag älskar känslan jag får i stallet. Jag tänker resa, hit och dit, så fort jag får råd, bara för att jag älskar det. Jag tänker plugga i Kalmar, för att jag vill. Jag tänker festa och dansa fötterna av mej, för att det är kul. Och jag tänker göra alla andra saker jag kommer på, bara för att jag kan!
Och förhoppningsvis gillar ni mej lika mycket för det. Fast jag är en resande, hästtjej som dansar genom nätterna med godis i magen, och har drömmar om livet i framtiden!

Jag ska se på livet med ett nytt perspektiv! Och hålla tummarna för att även jag får mitt lyckliga slut...

Jag sitter här med en mugg varm choklad, och som vanligt på kvällarna kommer alla tankarna. Fast jag vt inte vad jag ska tänka längre om jag ska vara ärlig. I ena sekunden vill jag inget hellre än att vara singel och kunna göra precis vad jag vill. Kunna dansa med vem jag vill utan att någon blir sur. Kunna flytta vart som helst utan att behöva känna att jag lämnar någon. Kunna känna mej fri helt enkelt. Sekunden efter vill jag inget annat än att ha någon att dela allting med. Myskvällar, biobesök, deppiga dagar, lycka, snöbollskrig och massa andra saker.
Jag vet inte längre vilket av det där jag mår bäst av. Jag tror att jag vet, men hur vet jag att det verkligen är så.
Jag vet nog ingenting just nu egentligen.

Nu borde jag nog gå och lägga mej innan jag svamlar bort det här totalt.

Jag har tappat motivationen. Till skolan, till fotandet, till hästarna, till dansen, till sången, till allt. Ingenting är kul längre. Det känns som om det liksom inte spelar någon roll om jag gör det eller inte. Jag vill inte ha det så. Jag vill vilja gå till skolan, jag vill känna längtan efter att fota, jag vill rida långritter i skogen bland alla höstlöven. Och jag vill känna längtan efter att dansa bort alla bekymmer i en timme eller två, och allra mest vill jag ha tillbaka pasionen för sången. Jag har sjungit sedan jag började prata, men nu känns det liksom inte längre likadant. Sången har alltid varit mitt sätt att uttrycka mej. Nu funkar inte det längre.

Istället kämpar jag varje dag för att orka gå till skolan. Något som inte alltid lyckas. Jag ligger efter i fotokursen, för att jag inte vill fota och jag har inte suttit på hästryggen sedan i maj någon gång. Jag slutade dansa i april när kursen tog slut, och har inte haft planer på att  börja igen. Och visst har jag sjungit, men inte på samma sätt.

Kan anledningen till detta vara, att alla dessa saker har blivit till måsten? Jag måste till skolan, jag måste fota för vi har en uppgift, jag måste hjälpa till med hästen, jag måste åka på dansen fast jag inte känner för det just idag, och jag måste sjunga, eller vara med i alla sångrelaterade saker, eftersom jag brukar det. Då blir alla saker jag gjorde för att det var roligt, ett måste. Då försvinner det roliga.

Och alla säger hela tiden "du kommer att fixa det" när man säger att man inte orkar, eller att man inte kan. Då blir det ett måste att klara det också. Det är ungefär som om ett enda jävla misstag eller misslyckande inte är acceptabelt. Jag är för fan också människa. Jag måste också få misslyckas ibland. Det kanske jag gör den här gången, och då får det nog vara så. Jag orkar inte tvinga mej själv till saker, bara för att jag måste.

För jag menar, jag är bara en av alla dom. Om alla andra lyckas, märks ändå inte inte jag.

Allvarligt talat. Jag blir så otroligt sur, ledsen och frustrerad. Du har inte ens förstått att det du sa faktiskt sårade mej. Kanske är det jag som är alldeles för känslig. Men jag väntade mej inte dom orden. I alla fall inte ifrån dej. Och nu verkar du tro att allt fortfarande är som förut. Men det är det inte. Inte förrän du har insett att det du sa, faktiskt gjorde mej ledsen. Hur lång tid det nu tar för dej att förstå...

Har ni också varit med om att ni till slut har berättat för en nära vän, hur ni mår eller om något speciellt, och sedan fått ett svar som fått er att verkligen undra varför ni berättade för just denna person? För den verkar inte alls förstå, fast man trodde att just den personen skulle förstå allra bäst.
Det har jag.


Jag har alltid funnits där för dej. Alltid. Är det här ditt tack?

Jag har alltid undrat om det bara är i filmerna, som det finns lyckliga slut. Det känns så omöjligt att få till det där lyckliga själv, i sitt eget liv. Så ibland, önskar jag att jag kunde få leva i en film. Med ett lyckligt slut.

Nu ska jag sova.

Jag vet att bloggen inte har varit speciellt munter nu ett tag. Men å andra sidan, så har inte jag varit det heller. Och orkar ni inte läsa, så skit i det. Jag skriver för att jag ska orka. För att jag måste få ur mej allting. Och förutom här, skriver jag långa texter i word. Som jag inte vet om jag vill att någon ska läsa, eller inte.

Jag vet inte vad jag ska göra mer nu. Orkar liksom inte försöka mer snart. Jag vill bara skrika ut precis vad jag känner. Så att du fattar. Jag vill bara få dej att förstå. Att det jag känner är på riktigt!

FAN.

Jag var tvungen att få ur mej allt. Men nu, 1434 ord senare, mår jag fortfarande likadant. Vem sa egentligen att man mår bättre av att skriva av sig? Inte funkar det på mej i alla fall.
Egentligen vill jag att den jag skrev om ska läsa det. Men det blir inte rätt för det. Jag skulle vilja säga allting. Rakt ut. Men det är jag alldeles för rädd för.

Som sagt. 1434 ord senare. Och minst lika förvirrad fortfarande.

Det här funkar inte längre. Jag måste ta tag i det här, för jag kan inte sitta hemma flera dagar nu. Tack vare några peppande sms från min bästa Malin fick mej att inse att jag måste ta mej igenom det här, och att jag har underbara vänner som kommer hjälpa mej! Och med deras hjälp, tror jag att det kan vara möjligt. Hur svårt det än verkar. Jag ska klara det. Jag måste klara det.

Och första steget blir, skolan. Imorn.



Kanske är det förlorat för alltid.
Men vännerna finns kvar<3