inpurepanic

Jag har tappat motivationen. Till skolan, till fotandet, till hästarna, till dansen, till sången, till allt. Ingenting är kul längre. Det känns som om det liksom inte spelar någon roll om jag gör det eller inte. Jag vill inte ha det så. Jag vill vilja gå till skolan, jag vill känna längtan efter att fota, jag vill rida långritter i skogen bland alla höstlöven. Och jag vill känna längtan efter att dansa bort alla bekymmer i en timme eller två, och allra mest vill jag ha tillbaka pasionen för sången. Jag har sjungit sedan jag började prata, men nu känns det liksom inte längre likadant. Sången har alltid varit mitt sätt att uttrycka mej. Nu funkar inte det längre.

Istället kämpar jag varje dag för att orka gå till skolan. Något som inte alltid lyckas. Jag ligger efter i fotokursen, för att jag inte vill fota och jag har inte suttit på hästryggen sedan i maj någon gång. Jag slutade dansa i april när kursen tog slut, och har inte haft planer på att  börja igen. Och visst har jag sjungit, men inte på samma sätt.

Kan anledningen till detta vara, att alla dessa saker har blivit till måsten? Jag måste till skolan, jag måste fota för vi har en uppgift, jag måste hjälpa till med hästen, jag måste åka på dansen fast jag inte känner för det just idag, och jag måste sjunga, eller vara med i alla sångrelaterade saker, eftersom jag brukar det. Då blir alla saker jag gjorde för att det var roligt, ett måste. Då försvinner det roliga.

Och alla säger hela tiden "du kommer att fixa det" när man säger att man inte orkar, eller att man inte kan. Då blir det ett måste att klara det också. Det är ungefär som om ett enda jävla misstag eller misslyckande inte är acceptabelt. Jag är för fan också människa. Jag måste också få misslyckas ibland. Det kanske jag gör den här gången, och då får det nog vara så. Jag orkar inte tvinga mej själv till saker, bara för att jag måste.

För jag menar, jag är bara en av alla dom. Om alla andra lyckas, märks ändå inte inte jag.