inpurepanic

Jag satt och gjorde en slags "utvärdering" på bilddagboken om året som gått. Det slog mej att mycket har hänt och att mycket har förändrats på bara ett år. För ett år sedan var jag flickvän, jag var någon som hellre låg hemma och kollade på film, jag var någon som la alla pengar på busskort, jag var någon som planerade mitt liv efter alla program jag vill se på tv och jag var någon som inte riktigt visste vad hon ville.
Nu, ett år senare, är jag inte flickvän, jag går hellre ut och festar och dansar till klockan tre på nätterna, jag lägger mina pengar på fika, kläder och smink, och jag ser oftast bara söndagsfilmer på tv. Men jag vet fortfarande inte exakt vad jag vill. Jag vet inte vad jag vill bli, vart jag ska plugga eller vem jag är. Det, är det enda som inte har förändrats.

Ibland önskar jag att jag fortfarande var den jag va för ett år sedan. Ibland är jag glad att jag har blivit någon annan. När blir man egentligen nöjd? Det har jag frågat mej själv många gånger. För hur bra man än har det, så hittar man alltid något att klaga på. Och om något förändras, då hittar man också något att klaga på. Jag tror helt enkelt att vi människor har för höga krav. Vi blir aldrig nöjda, så vi måste klaga, fast vi egentligen int har speciellt mycket att klaga på. Jag säger inte att jag själv ska sluta klaga på allt. Men jag tror helt enkelt att man måste försöka se det positiva. Så jag ska försöka bli mera posotiv. Jag ska verkligen försöka. För livt måste väl bli lite lättare att leva, om man ser på saker positivt?

Jag gillar att vara den jag är. Fast det kanske finns saker jag skulle vilja ändra på.