Nothing is gonna be alright, but thank you anyway.
Ibland när jag vill skriva av mej, så blir huvudet liksom sådär tomt. Markören blinkar och blinkar, men man vet inte alls hur man ska börja. Så kan jag sitta i timmar. Oftast ger jag upp och stänger ner fönstret istället, och tänker att jag får försöka senare. Idag försöker jag.
Har ni någon gång varit med om att det känns som om hela insidan liksom vrider ihop sig, så man får en enda stor klump i magen? Det har jag. Nu, ikväll. För en sekund insåg jag vad jag faktiskt hade gjort. (Jag vet att dom flesta är trötta på att lyssna på det här, eller läsa om det, men det är ingen som tvingar er. Och det här inlägget skriver jag nog mest för min egen skull).
För första gången på länge förstog jag. Att det är mitt eget fel. Det har jag väl i och för sig vetat hela tiden. Jag har alltid tänk att allt kommer att ordna sig, och att allt kommer att bli bra. Men det kommer det faktiskt inte. Och det är väl egentligen det som gör mest ont. Inte fysiskt ont, mer ont på ett annat sätt.
Det sägs att det är mänskligt att gör misstag, och att misstag är lätta att fixa. Så är det inte. Inte alla i alla fall. Jag gjorde ett stort misstag, och får nu ta konsekvenserna av det. Ett brustet hjärta och en jävla massa tårar. Men jag antar att det inte finns mycket att göra, utan jag får försöka le och gå vidare, en erfarenhet rikare. Även om den inte är positiv.
Jag svek det man aldrig får svika. Ett förtroende. Jag har så många gånger själv tjatat om hur viktigt det är att kunna lita på, och allt det där. Men det är inte förrän man gör ett snedsteg själv, som man ser sina egna brister. Jag har insett att ingen faktiskt är perfekt. Inte jag heller, hur mycket jag än ville ge sken av det. Men jag tror att när man väl har insett sina brister, så är det lättare att göra något åt dom. Jag har lärt mej att tillit är något av det viktigaste som finns, och ska göra allt för att aldrig svika ett förtroende igen. Även om det är försent att komma på det nu egentligen.
När allt håller på att bli vardag i ens liv, tror jag att man ibland börjar ta allting för givet. Det är då det oftast blir fel. Man tror att man kan göra vad som helst, hur som helst. Men man kan inte det. Det slutar oftast med att man sårar människor i sin omgivning. Ibland kan man säga förlåt och gå vidare, men ibland går inte det. Då står man där och har förlorat allt man hade för ett enda misstag. Tro mej, jag vet.
Jag hade allt man kan önska sig. En underbar pojkvän som aldrig skulle drömma om att såra mej. Istället blev det jag som sårade honom. Istället för att se vad jag hade, letade jag efter något nytt och mer spännande, såsom det jag och min pojkvän hade innan det verkligen blev allvar. Ni vet den där känslan av att vara nykär. Jag hittade det, och på något sätt överlyste det allt. För en stund var allt som rosa moln. Så jag valde det istället. Och det var bra, och jag trodde att det var det jag hade letat efter. Men efter ett tag började jag tvivla, och i samma stund, så hände det massa andra saker, som tillsammans med mitt tvivel fick mej att backa.
Det var inte förrän då det gick upp för mej ordentligt. Att under hela den tiden, hade jag saknat något, eller någon.
"Man vet inte vad man har, förrän man har förlorat det"
Jag kan inte säga mer än att det är sant. För hur mycket man än ber om ursäkt, eller lovar, så blir det aldrig som förut. Jag antar att vissa saker kan man helt enkelt inte förlåta. Eller så vill man inte. Jag vet inte vilket faktiskt. Det enda jag vet är att man inte inte hålla på och försöka hur länge som helst. Jag tror jag har nått min gräns, och får helt enkelt acceptera att jag aldrig kommer kunna få dej tillbaka. Även om det svider så måste jag nog inse det nu. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger förlåt, eller hur många gånger jag säger att jag fortfarande älskar dej och att jag vill försöka igen, om du inte har kvar dom känslorna för mej. Jag har inte vågat fråga om du har det, och jag kommer aldrig göra det heller. Men av det jag förstår, så har du inte det. Det gör ont, det erkänner jag. Men jag förstår.
Du var allt jag önskat, och allt jag nånsin velat ha,
och är fortfarande.
Bara så du vet.
</3
Har ni någon gång varit med om att det känns som om hela insidan liksom vrider ihop sig, så man får en enda stor klump i magen? Det har jag. Nu, ikväll. För en sekund insåg jag vad jag faktiskt hade gjort. (Jag vet att dom flesta är trötta på att lyssna på det här, eller läsa om det, men det är ingen som tvingar er. Och det här inlägget skriver jag nog mest för min egen skull).
För första gången på länge förstog jag. Att det är mitt eget fel. Det har jag väl i och för sig vetat hela tiden. Jag har alltid tänk att allt kommer att ordna sig, och att allt kommer att bli bra. Men det kommer det faktiskt inte. Och det är väl egentligen det som gör mest ont. Inte fysiskt ont, mer ont på ett annat sätt.
Det sägs att det är mänskligt att gör misstag, och att misstag är lätta att fixa. Så är det inte. Inte alla i alla fall. Jag gjorde ett stort misstag, och får nu ta konsekvenserna av det. Ett brustet hjärta och en jävla massa tårar. Men jag antar att det inte finns mycket att göra, utan jag får försöka le och gå vidare, en erfarenhet rikare. Även om den inte är positiv.
Jag svek det man aldrig får svika. Ett förtroende. Jag har så många gånger själv tjatat om hur viktigt det är att kunna lita på, och allt det där. Men det är inte förrän man gör ett snedsteg själv, som man ser sina egna brister. Jag har insett att ingen faktiskt är perfekt. Inte jag heller, hur mycket jag än ville ge sken av det. Men jag tror att när man väl har insett sina brister, så är det lättare att göra något åt dom. Jag har lärt mej att tillit är något av det viktigaste som finns, och ska göra allt för att aldrig svika ett förtroende igen. Även om det är försent att komma på det nu egentligen.
När allt håller på att bli vardag i ens liv, tror jag att man ibland börjar ta allting för givet. Det är då det oftast blir fel. Man tror att man kan göra vad som helst, hur som helst. Men man kan inte det. Det slutar oftast med att man sårar människor i sin omgivning. Ibland kan man säga förlåt och gå vidare, men ibland går inte det. Då står man där och har förlorat allt man hade för ett enda misstag. Tro mej, jag vet.
Jag hade allt man kan önska sig. En underbar pojkvän som aldrig skulle drömma om att såra mej. Istället blev det jag som sårade honom. Istället för att se vad jag hade, letade jag efter något nytt och mer spännande, såsom det jag och min pojkvän hade innan det verkligen blev allvar. Ni vet den där känslan av att vara nykär. Jag hittade det, och på något sätt överlyste det allt. För en stund var allt som rosa moln. Så jag valde det istället. Och det var bra, och jag trodde att det var det jag hade letat efter. Men efter ett tag började jag tvivla, och i samma stund, så hände det massa andra saker, som tillsammans med mitt tvivel fick mej att backa.
Det var inte förrän då det gick upp för mej ordentligt. Att under hela den tiden, hade jag saknat något, eller någon.
"Man vet inte vad man har, förrän man har förlorat det"
Jag kan inte säga mer än att det är sant. För hur mycket man än ber om ursäkt, eller lovar, så blir det aldrig som förut. Jag antar att vissa saker kan man helt enkelt inte förlåta. Eller så vill man inte. Jag vet inte vilket faktiskt. Det enda jag vet är att man inte inte hålla på och försöka hur länge som helst. Jag tror jag har nått min gräns, och får helt enkelt acceptera att jag aldrig kommer kunna få dej tillbaka. Även om det svider så måste jag nog inse det nu. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger förlåt, eller hur många gånger jag säger att jag fortfarande älskar dej och att jag vill försöka igen, om du inte har kvar dom känslorna för mej. Jag har inte vågat fråga om du har det, och jag kommer aldrig göra det heller. Men av det jag förstår, så har du inte det. Det gör ont, det erkänner jag. Men jag förstår.
Du var allt jag önskat, och allt jag nånsin velat ha,
och är fortfarande.
Bara så du vet.
</3
Kommentarer
Trackback
