inpurepanic

Jag vill inte känna skuld, för allt jag gör. Det orkar jag faktiskt inte. Även om det säkert inte är meningen, så känner jag skuld. För att jag är mej själv. För att jag försöker. För att jag vill vara som då. Jag ska inte behöva känna så. Det är mitt liv, och vem ska leva det om inte jag? Kanske låter jag självisk, men i den här situationen måste man nästan få vara det. Jag måste få vara det i alla fall. Annars skulle jag fortfarande ligga hemma och strunta i allt. Och det vill jag faktiskt inte. Jag vill kunna få vara lycklig. Och jag vill kunna få skratta. Jag vill kunna vara lycklig och få känna hjärtat slå igen. Utan att känna skuld.

Jag kan inte heller glömma allting runt mej, och bara vara lycklig. Men jag försöker, och jag gör det bästa av situationen. Man kan inte göra saker ogjorda. Men man kan få saker att hända. Mina vänner får mej att skratta igen, och då leker livet och jag är lycklig för en stund. Men om nätterna är det svårare. Då kommer alla minnen tillbaka och tårarna rinner. Sedan kommer ilskan och medvetenheten om att jag kan ha sabbat det bästa jag kunde få. Men när morgonen kommer, tar jag nya tag och försöker på nytt. Jag kan tacka mina vänner för utan dom skulle jag inte vara där jag är idag. Det är dom som får mej att gå upp på morgonen, och klara mej genom dagen. Jag tror inte ens dom förstår hur viktiga dom faktiskt är!

Du är inte den enda som har det svårt.
Så sluta ge mej skuld.