För att jag måste.
När man ser folk gå hand i hand på stan, så gör det ont ibland. Det blir liksom så tydligt att jag inte längre lever det livet. Jag går inte längre hand i hand på stan, och jag har inga pratstunder långt in på natten. Den enda jag har att prata med i mörkret är mej själv, och jag tycker inte riktigt att det räknas.
Är man svagare än andra när man inser att man behöver någon vid sin sida, för att kunna leva normalt. Eller visst lever jag nu med, men inte riktigt med samma standard. Det kanske bara är så att jag är för van att ha någon där, så jag har glömt hur man lever när man är ensam?
Att laga mat för en, är faktiskt inte alls lika kul som att laga för två. Och att se en film under täcket en söndagskväll när man egentligen borde sova, ger inte alls samma känsla, när man har hela sängen för sig själv.
Men jag lever. Jag jobbar, går i skolan, träffar vänner och håller mej sysselsatt. Och visst dövar det en del. Det gör det. Men inte tillräckligt. Det kommer dagar då jag inte kan sluta gråta, och bara är så förbannad på mej själv. Och dagar då jag knappt orkar upp ur sängen. Men jag kämpar vidare. För jag vet att jag måste.
Varför kan inte livet vara som på film, där alla får varann i slutet.
Är man svagare än andra när man inser att man behöver någon vid sin sida, för att kunna leva normalt. Eller visst lever jag nu med, men inte riktigt med samma standard. Det kanske bara är så att jag är för van att ha någon där, så jag har glömt hur man lever när man är ensam?
Att laga mat för en, är faktiskt inte alls lika kul som att laga för två. Och att se en film under täcket en söndagskväll när man egentligen borde sova, ger inte alls samma känsla, när man har hela sängen för sig själv.
Men jag lever. Jag jobbar, går i skolan, träffar vänner och håller mej sysselsatt. Och visst dövar det en del. Det gör det. Men inte tillräckligt. Det kommer dagar då jag inte kan sluta gråta, och bara är så förbannad på mej själv. Och dagar då jag knappt orkar upp ur sängen. Men jag kämpar vidare. För jag vet att jag måste.
Varför kan inte livet vara som på film, där alla får varann i slutet.
Kommentarer
Trackback
