inpurepanic

Jag träffade dej igår, och det var något av det jobbigaste jag har gjort på länge. Jag fick liksom tunghäfta och kunde inte få fram ett ljud, utan stog bara där som ett fån. Jag kunde inte sluta söka din blick, men var egentligen rädd att du verkligen skulle se mej.
När du hade gått, släppte allt, och jag höll nästan på att ramla ihop. Jag kunde andas igen, och hjärtat slog så fort att jag nästan blev rädd. Det svartnade nästan för ögonen innan jag kunde ta mej samman och få ordning på adrenalinet igen.
Ska det verkligen vara såhär svårt att träffa dej?
Jag vill inte det.

Jag använder alltid halsbandet jag fick av dej, för att jag fortfarande hoppas, och för att det fortfarande betyder mycket för mej. Kanske är jag bara dum som inte vill acceptera. Och då får det väl vara så.