För när vännerna försvinner...?
En sak jag har funderat länge på är hur det blir med alla vänner när man inte längre bor i samma stad, eller går på samma skola. Man säger ju alltid att man ska fortsätta vara vänner, och att inget kommer förändras. Man säger så mycket, utan att tänka på hur det faktiskt antagligen kommer bli, och det tycker jag är väldigt tråkigt. För jag tror faktiskt inte ens de närmsta vännerna klarar hur mycket som helst...
Vi sa alltid att vi var järngänget, och att vi skulle hålla ihop i vått och torrt. Det gjore vi till en början, och sommaren 2006 blv min bästa någonsin tack vare er. Och visst klarade vi att hålla ihop även när de flesta började gymnasiet. Konfirmanderna och kyrkan bidrog nog väldigt mycket till det.
Men i och med nya skolor kommer även nya vänner, det vet vi ju alla. Och helt plötsligt var inte järngänget något heligt, som det var ifrån början. Jag måste erkänna att det kändes ganska tråkigt. Jag menar inte att jag inte gillar de nya kontakterna vi alla fått, för det gör jag. Men på något sätt försvann det där vi hade.
En annan sak, som vi alla pratat mycket om innan, var när pojk- eller flickvänner kom in i bilden. Vi sa alltid att man inte skulle glömma bort sina vänner bara för att man blev tillsammans md någon, för vännerna var ju liksom viktigt! Alla var överrens om detta, men ändå, ändå blev det som vi hade sagt att det inte skulle bli. Vännerna glömdes bort, för det fanns inget annat är kärleken.
Jag kommer speciellt ihåg ett tillfälle, då jag verkligen kände mej sårad över att ha glömts bort helt. Jag fattade inte ens att det kunde bli så. En hel kväll var jag så arg att jag inte visste vad jag skulle göra. Så arg som bara en väns svek kan göra en!
Vi har gått igenom mycket, och mycket har gjort oss till dom människorna vi är idag. Bättre eller sämre vet jag faktiskt inte, men vi har alla förändrats på något sätt. I och md det, tror jag även att vi har glidit längre och längre ifrån varandra. Att vi fortfarande är vänner, tror jag beror mycket på kyrkan och ungdomsgruppen, där vi alla är aktiva. Undrar vad som hade hänt utan den?
Det jag försöker säga är att jag verkligen är ledsen för att vi låter varandra glida bort. För ni betyder i alla fall fortfarande sjukt mycket för mej! Och jag vill fortsätta att ha er i mitt liv. Men jag är inte säker på att det kommer vara så längre. Dt känns som att vi alla liksom tar varandra för givet...
Vi sa alltid att vi var järngänget, och att vi skulle hålla ihop i vått och torrt. Det gjore vi till en början, och sommaren 2006 blv min bästa någonsin tack vare er. Och visst klarade vi att hålla ihop även när de flesta började gymnasiet. Konfirmanderna och kyrkan bidrog nog väldigt mycket till det.
Men i och med nya skolor kommer även nya vänner, det vet vi ju alla. Och helt plötsligt var inte järngänget något heligt, som det var ifrån början. Jag måste erkänna att det kändes ganska tråkigt. Jag menar inte att jag inte gillar de nya kontakterna vi alla fått, för det gör jag. Men på något sätt försvann det där vi hade.
En annan sak, som vi alla pratat mycket om innan, var när pojk- eller flickvänner kom in i bilden. Vi sa alltid att man inte skulle glömma bort sina vänner bara för att man blev tillsammans md någon, för vännerna var ju liksom viktigt! Alla var överrens om detta, men ändå, ändå blev det som vi hade sagt att det inte skulle bli. Vännerna glömdes bort, för det fanns inget annat är kärleken.
Jag kommer speciellt ihåg ett tillfälle, då jag verkligen kände mej sårad över att ha glömts bort helt. Jag fattade inte ens att det kunde bli så. En hel kväll var jag så arg att jag inte visste vad jag skulle göra. Så arg som bara en väns svek kan göra en!
Vi har gått igenom mycket, och mycket har gjort oss till dom människorna vi är idag. Bättre eller sämre vet jag faktiskt inte, men vi har alla förändrats på något sätt. I och md det, tror jag även att vi har glidit längre och längre ifrån varandra. Att vi fortfarande är vänner, tror jag beror mycket på kyrkan och ungdomsgruppen, där vi alla är aktiva. Undrar vad som hade hänt utan den?
Det jag försöker säga är att jag verkligen är ledsen för att vi låter varandra glida bort. För ni betyder i alla fall fortfarande sjukt mycket för mej! Och jag vill fortsätta att ha er i mitt liv. Men jag är inte säker på att det kommer vara så längre. Dt känns som att vi alla liksom tar varandra för givet...
Kommentarer
Postat av: julia
Det ligger mycket i det du har skrivit. Allt förändras, vare sig man vill det ellre inte tyvärr.=/
Trackback
