inpurepanic

Jag mår inte så bra just nu. Jag saknar någon. Så mycket att det nästan gör fysiskt ont. Jag trodde aldrig att man kunde göra det. Jag trodde att saknad bara var något man kunde känna inom sig. Men jag vet bättre nu. Saknad kan ge fysiskt smärta. Och jag lovar, att det gör ont.
Jag vet inte vad jag ska göra längre. Hela tiden ser jag saker som påminner om dej. Jag kommer liksom inte undan. Och varje kväll när jag ska sova, blir saknaden allt starkare, och jag klarar inte ens en dag utan att gråta längre. Det har slagit mej till slut. Att du inte är min längre. Och det gör ont. Det har brutit ner mej.

Jag är bara så besviken. På vissa av mina vänner. På dom som jag faktiskt trodde kände mej bäst, efter ett antal år tillsammans. Men så fel man kan ha! Jag trodde att de åtminstone märkt något. Men nej. Inte ens ett hur mår du när man kännt sig som värst. Det svider ska ni veta. Jag trodde vi kände varandra bättre än så.
Ikväll berättade jag hur jag mådde, för en av mina vänner. Jag berättade att jag saknar någon så att det gör ont, och att jag insett att jag verkligen älskar den personen. Och jag berättade att jag jag gråter konstant när jag är ensam och att det enda jag kan tänka på är hur jag ska få honom att se att jag faktiskt älskar honom. Vet ni vad jag fick för svar?
Oj.
Det var ju inte så bra.
Hur har du tänkt att lösa det då?
Jag kan säga, att det inte var riktigt dom orden jag hade väntat mej. Men det bevisar väl kanske bara ännu en gång att vi är på väg åt olika håll, och det vi hade en gång, har försvunnit längs vägen. För det känns inte som att jag skulle fått samma svar för ca ett år sedan. Men vad vet jag. Det kanske bara är jag som ännu en gång förutsätter att allt ska vara som förut, eller? Och jag måste ju faktiskt erkänna, att jag nog trodde mej kunna förutsätta att vi fortfarande är vänner som finns där att prata med när man behöver. Men jag ska nog sluta anta sånna saker.