inpurepanic

Är det egentligen för mycket begärt? Att få vara lycklig, åtminstone en liten stund varje dag. Att kunna skratta även om det har varit en skitdag. Att kunna gå upp på morgonen utan att känna att det egentligen inte spelar någon roll. Att alltid ha någon man kan ringa dygnt runt. Att aldrig vara ensam. Är det verkligen att begära för mycket?

Jag vill också ha någon att hålla i handen, och någon att krypa upp bredvid i soffan. Jag saknar att vara speciell för någon, och att jag faktiskt betyder något. Jag trivs bättre tillsammans med någon, än ensam. Och det märks så himla väl.
Nätterna är mardrömmar, för sängen är alldeles för stor. Det känns som om något saknas varje gång jag går och lägger mej.
På morgonen tar det numera 40 minuter från att klockan ringer tills jag går upp. För det spelar ingen roll längre.
Dagarna går förbi som på repeat, och det känns som om man gör allting om och om igen.
Kvällarna ensam i soffan, känns bara allmänt sorgliga. Jag har ingen att dela skratten med längre.
Och sen börjar allting om.
Jag har skapat nya rutiner, och lever egentligen bara efter mönstret. Jag gör allt som jag förväntas göra, men utan den där lilla gnistan. För den försvann med lyckan.

Jag vet inte längre vad jag ska göra, för jag orkar inte mer. Önskar bara att allt kunde bli bra igen. Känslor kan man inte besämma över. Även om jag vill, så kan jag inte sluta tänka. Vill ha mitt lyckliga liv tillbaka.

Kanske är jag en otroligt sorglig människa, men jag är faktiskt dödlig jag med.