inpurepanic

För ett år sedan fick vi beskedet om att mammas kusin gått bort under natten. Jag minns allting som om det var igår. Jag kommer ihåg att jag hade sovit hos Daniella, och att vi precis vaknat och låg och diskuterade texter till avslutningskatalogen, när min mobil ringde. Det var mamma och jag svarade med ett "halluuu" sådär på skämt som vi brukar göra. Och sedan hör jag bara hur mamma gråter och kämpar för att få luft. Och någonstans mellan andetagen hör jag henne säga "Kent" och "borta". Då brister det för mi g, och även jag börjar gråta.

Daniella har under samtalets gång hoppat upp ur sängen och klätt på sig. Hon har förstått vad som hänt, och säger att hon ska skjutsa mig hem. Jag avslutar samtalet med mamma, och tar på mig kläderna, slänger ner mina saker i en väska, och går nerför trappen tillsammans med Daniella. Och aldrig förr har det gått så snabbt att åka från Gusum till stan kan jag säga.

Jag kommer även ihåg att jag möttes av mamma och mormor som satt i köket när jag kom hem. Resten av dagen är lite suddig. Jag vet att jag tog en promenad med mamma, och badade hemma hos mormor i hennes badkar. Mer vet jag inte riktigt.

Nu ett år senare är det lite lättare att prata om allt det här. Det är därför jag skriver. Kände att jag behövde det.

Här hemma brinner ett ljus för Kent, eftersom jag inte kunde åka till graven och tända ljus där

En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem

Än fanns det tusentals tårar kvar
Och de var dina att ge vem som helst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen
Passerar vi deras gränser