inpurepanic

Ibland när jag tänker efter, så inser jag hur mycket jag verkligen tycker om mina vänner. Idag efter en dag på stan tillsammans med min bästaste Malin, började jag tänka lite på hennes och min vänskap.

Den började första året på gymnasiet. Hur vet nog egentligen ingen av oss, men nog vi blev vänner. Under den tiden bodde jag i Söderköping (alltså i samma stad som Malin). Så det blev att vi umgicks ganska ofta. Jag vet inte hur många gånger Malin skällde på mej för att jag väckte henne på morgonen, hur många kvällar vi spenderade i replokalen på Ramunder, eller hur många filmer vi hann se på helgerna. Jag vet inte heller hur många gånger vi möttes vid Fix för att ses och hitta på något, eller vad folk tyckte om oss när vi körde omkring på mopeder och fjantade.
Sedan flyttade jag ifrån Söderköping. Så det blev inga fler kvällar i replokalen eller galna moppeturer. Men vi fortsatte ju såklart att vara vänner, och är det fortfarande.

Nog för att vi är ganska olika egentligen, men vi verkar fungera ganska bra ihop. Vi bråkar sällan, eller nästan aldrig och har sjukt roligt tillsammans.

Så Malin, det jag egentligen ville säga med allt det här, är att jag är otroligt glad över att få vara din vän. Du är en av de som vet mest om mej, och en av de jag aldrig vill förlora. Jag hoppas att vi alltid kommer finnas där för varandra.

Jag och Malin på vår första LW-konsert tillsammans 2008.

Malin, du är en av de som alltid finns där,
och som jag alltid kan prata med.
Du är en av de som kan få mej att skratta
när jag mår som sämst.
Vi har många knäppa minnen ihop,
och jag hoppas att de ska bli fler galenheter.
Vi kommer kanske bo i olika städer,
och inte ses så ofta som vi gör nu.
Men jag lovar dej,
att vad som än händer,
finns jag där för dej.
Och jag har alltid tid för dej.
Kom ihåg det.