inpurepanic

När jag hade sett Sex and the City 2 förut idag, började jag fundera lite. Det gör jag alltid när jag har tittat på den serien. Jag brukar identifiera mig lite med Carrie. Jag kan känna igen mig mycket i henne. Och Carries vänner Miranda, Samatha och Charlotte, är lite som mina vänner Malin, Daniella och Céline. Vi ses inte så mycket som jag önskar att vi gjorde. Vi borde träffas mer. Men det är ju svårt när vi alla jobbar på olika tider, och har för oss så mycket saker. Men ändå. Det är synd.

Jag började fundera på hur mycket det är jag egentligen vill göra i livet. För några år sedan var min största dröm att vinna Idol, eller vara med i musikaler. Sång var allt i mitt liv. Just då.
Men det blev varken Idol, eller en musikallinje på gymnasiet. Det blev samhäll/media. Fråga mig inte varför, för det kan jag nog faktiskt inte svara på.

Om några veckor börjar jag min tvååriga högskoleutbildning. Och jag kan säga så mycket som att det skrämmer skiten ur mig egentligen. Det gick nog inte upp för mig ordentligt att jag inte ska tillbaka till gymnasiet och min tröga klass, när jag fyllde i ansökan om stuidelån. Som sagt, jag är livrädd. Men tycker samtidigt att det ska bli kul.

Jag lär antagligen ha jobb direkt efter jag är färdig med utbildningen. Vilket gör att jag antagligen aldrig kommer ha tid att göra de där sakerna som jag skulle vilja göra. Jag vill resa, till massa olika länder, bo utomlands, besöka en sos-barnby och hjälpa till, skriva en bok, och en massa andra saker. När ska jag hinna med de sakerna?

Och hur vet man egentligen vad man vill bli? Jag kanske inte alls har lust att vara affärslogistiker i hela mitt liv. Och då har jag slösat bort två år av mitt liv. Jag vill inte slösa bort tid.


Och det här kanske är en konstig sak att fråga. Men kan man ha en kris när man är 19?