inpurepanic

Jag brukar försöka hålla vissa saker privat, men känner att jag måste skriva av mej lite. I fredags var jag alltså på min allra första begravning. Och jag kan säga att det nog är bland det jobbigaste jag har gjort. Redan utanför kyrkan var stämningen stel och ganska obekväm. I kyrkan sedan släppte allting litegrann, och då kom istället tårarna.

Jag trodde inte att det skulle vara så fruktansvärt jobbigt som det var. Men som sagt, det var något av det jobbigaste jag har gjort. Från och med nu finns det två låtar som föralltid kommer påminna mej om den dagen.

Avskedet var det allra värsta. Att gå fram och lämna rosen, och säga ett sista farväl. Inte lätt kan jag lova er. Jag har nog fortfarande inte fattat att han aldrig kommer tillbaka. Det är för stort och ofattbart helt enkelt. Jag kan ju liksom höra honom prata om jag tänker på det riktigt mycket, och jag är alltid helt övertygad om att han kommer visst vara där när vi kommer och hälsar på. Men så är det ju inte.

Jag behövde nog bara skriva av mej helt enkelt. Hoppas ni har överseende med det.