Uppriktigt ledsen
Jag förstår verkligen inte hur man helt plötsligt bara kan sluta räkna en person till en familj, eller till sina vänner. När man stått varandra nära i flera flera år. Vad händer liksom på vägen?! Kunde jag hjälpa hur jag kände och ska jag behöva stå till svars för mina val, när ingen vet anledningen från första början. Dom har inte ens med det att göra.
Men jag trodde inte att det var detsamma som att inte längre räknas. Att jag helt plötsligt inte längre var ett barnbarn, ett brorsbarn eller en kusin. Sådant trodde jag stog kvar för evigt, även om man gör vissa val. Men tydligen inte.
Tänk vad fel man kan ha om vissa människor. Jag trodde att ni faktiskt tyckte om mej, och att jag var en av er, på något sätt. Nu har ni alla dock visat, att så var inte fallet. Men ni kan vara lugna, för jag ska inte störa er mer. Ni ska få njuta av varandras sällskap, utan att jag är där och förstör. Så slipper ni känna er besvärade. Dessutom slipper jag alla j*vla blickar som tydligt säger att jag faktiskt inte är välkommen.
Jag har egentligen vetat hela tiden att det skulle bli såhär. För vissa har jag slutat hoppas på för länge sedan. men några trodde jag att jag hade kvar. Min farmor, och en av mina kusiner. Och det är när just dom visar, att jag inte längre är välkommen av dom heller, som det tar allra hårdast. För jag ville verkligen ha kvar kontakten med dom, även om jag inte kunde träffa resten. Men nu är det slut på att träffa dom med tydligen.
Jag måste säga att jag blir uppriktigt ledsen när jag inser att jag inte längre räknas...
Men jag trodde inte att det var detsamma som att inte längre räknas. Att jag helt plötsligt inte längre var ett barnbarn, ett brorsbarn eller en kusin. Sådant trodde jag stog kvar för evigt, även om man gör vissa val. Men tydligen inte.
Tänk vad fel man kan ha om vissa människor. Jag trodde att ni faktiskt tyckte om mej, och att jag var en av er, på något sätt. Nu har ni alla dock visat, att så var inte fallet. Men ni kan vara lugna, för jag ska inte störa er mer. Ni ska få njuta av varandras sällskap, utan att jag är där och förstör. Så slipper ni känna er besvärade. Dessutom slipper jag alla j*vla blickar som tydligt säger att jag faktiskt inte är välkommen.
Jag har egentligen vetat hela tiden att det skulle bli såhär. För vissa har jag slutat hoppas på för länge sedan. men några trodde jag att jag hade kvar. Min farmor, och en av mina kusiner. Och det är när just dom visar, att jag inte längre är välkommen av dom heller, som det tar allra hårdast. För jag ville verkligen ha kvar kontakten med dom, även om jag inte kunde träffa resten. Men nu är det slut på att träffa dom med tydligen.
Jag måste säga att jag blir uppriktigt ledsen när jag inser att jag inte längre räknas...
Kommentarer
Trackback
