inpurepanic

Jag såg nyss på "Black Beauty" och det rörde upp väldigt mycket minnen. Började tänka på min häst jag hade, och att jag aldrig riktigt fick säga hejdå innan hon lämnade oss här på jorden. Har aldrig riktigt förlåtit mej själv för att jag sålde henne. För varje gång jag tänker på henne, tänker jag att om jag bara hade haft kvar henne, kanske hon hade funnits än idag. Jag fick ett samtal, om att hon var sjuk, och att hon skulle avlivas dagen efter. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Vissa kanske tycker att jag är konstig som känner så mycket för en häst. Men hon var inte bara en häst. Hon var min bästa vän som jag kunde berätta allt för. Just då, kändes det som om hon var den enda som kunde behålla en hemlighet.

Nu när jag tänker på henne, rinner det några tårar, för jag saknar henne så himla mycket! Om jag bara hade kunnat få säga hejdå till henne, tror jag att jag hade haft lättare att lägga det bakom mej. Men nu fick jag inte det, och det enda jag har kvar av henne är ett enda foto...


Du är saknad Pivó.
1987-2007