Funderingar
Ibland känns det som om jag vill veta vem jag hade kunnat vara. För att liksom kunna hitta mej själv på nått sätt. Som om jag var tvungen att leta efter något som har fattats i mitt liv. Som jag i och för sig inte saknat, men ändå inte haft. Kanske skulle det ha gjort mitt liv så annorlunda mot vad det är idag?
Min mamma flyttade från min pappa när jag var tre. Tänk om vi hade bott kvar... Hade det ändrat mycket i mitt liv, om jag hade haft min pappa? Ibland så tror jag att jag faktiskt hade det bättre utan honom. Men ibland kommer tanken "han är ju ändå min pappa..." Borde jag vilja träffa honom, och se hur han är? Eller klarar jag mej utan honom. Jag har ju gjort det i 15 år, så jag borde väl klara mej minst 15 år till. Eller är det något som fattas? Jag vet ju inte, eftersom jag aldrig riktigt hade det.
Nu på senare tid, har jag fått kontakt med min kusin. Han är trevlig, och han går på min skola. Vi ska fika någon dag, när det blir av. Och jag kan lova att jag är nervös på nått sätt. Jag har ju aldrig träffat honom, förutom när jag var tre. Han är en del av det bortglömda. Det där suddiga som jag någonstans har förträngt. Eftersom jag trodde att jag aldrig mer skulle behöva kännas vid det.
Även en av mina halvsystrar har tagit kontakt. Och det slog ännu hårdare mot mej. Dom har inte velat haft kontakt på 15 år. Varför just nu?! När jag har det bra, och har lyckats glömma och inte ens har tänkt på dem på flera år. Då, måste dom komma. Varför vill dom prata nu, när dom inte har orkat bekymra sig över det förut?Jag fattar det inte. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Hur fan tar man att ens halvsyster plötslig vill ha kontakt med en? Ska man bara låtsas som om ingenting har hänt? Jag tror inte riktigt jag funkar så.
Borde jag vilja träffa dessa människor? För att få veta vem jag hade kunnat vara. Eller vad jag har lyckats undgå att bli. Jag vet inte hur jag ska vinkla det hela. För på ett sätt vill jag bara stänga dom ute, för jag har ett lyckligt, fullt fungerande liv, med de människor jag har runt omkring mej idag. Men kanske, hade jag haft det ännu bättre, eller i alla fall på ett annat sätt, om jag träffat dessa människor under min uppväxt. Jag kan inte bestämma mej för vad jag tycker är bäst. Borde jag ta reda på vilka dom faktiskt är, eller bara låta det gamla förbli en suddig dimma?!
Jag är har tydligen blivit moster nyligen också. Och allt sånt, som är så stort, känns så ohanterbart, när jag inte ens känner min egen syster. Vill jag känna henne? Det är sånna frågor jag ställer mej. Vill jag lära känna dom, och få veta allt som jag missat på det här 15 åren. Kan säga att tankarna snurrar rätt bra inne i huvudet nu. Så jag lär ju ligga vaken ett tag inatt. Men sånt är livet.
Den stora frågan för mej är bara, varför väntade dom så länge med att ta kontakt?
nu kommer ett sådant här inlägg igen, och jag ska försöka komma med något som kallas ett råd... jag tycker att du kanska borde träffa dem, eller iaf prata med dem för att se hur dom är och varför de inte ville ha kontakt med dig. Om de har kontakt med din pappa och hur han är. och om du inte tycker om dom så behöver du inte träffa dom igen och du kan be dem att fara och flyga om du inte vill ha något med dom att göra. Men vem vet, du kankse upptäcker som sagt att något fattas att du inte är hel, och med lite tur så blir du det då. Och du kankse inte alls behöver de här människorna i ditt liv just nu. men tänk sen, om du vill söka upp dem, och de inte vill träffa dig då, då har du gått miste om chansen att lära känna dina syskon, och deras familjer. Kankse vore det bra om du träffade dom och fick se hur dom hade det och vad dom är för människor idag. som sagt om du inte vill sen så behöver du inte, då kan du stänga ut dom ur ditt liv, men om du inte träffar dom så tror jag att du kommer gå och grubbla på tänk om, eller hur vore det att känna dom.. eller något liknande. Om du inte tycker om dem så behöver du inte umgås mera med dem, men ge det en chans, jag tror du ångrar dig annars. Puss på dig och ha en glad påsk
